Fyra dryga decennier.. eller förlåt ordföljden och cynismen, jag menar så klart drygt fyra decennier. Två långa förhållanden varav det ena ett äktenskap, och däremellan ett längre till-och-från-förhållande, en dryg handfull kortare relationer, romanser och roligheter, samt ett mindre potpurri av gott&blandat.

Skilsmässan har på pappret inte ens kommit halvvägs. De öppna såren efter separationen har med mindre än ett kvartals marginal läkt ihop.

Och vad har jag då ändå lyckats hinna med den senaste tiden?

Jodå minsann, jag har hunnit gå och bli kär igen! Yippie-ka-yey..

Fint som snus, och så långt allt väl..

Inför min syster jämförde jag mig själv med en gemensam bekant, som har gift om sig ungefär tvåhundrafemtiofyra gånger, varpå min syster kvickt och skarpsinnigt replikerade med att "ja, ni är ju killar". Bortsett från min fotbollskarriär, så brukar jag inte lämna många situationer mållös, men den där obestridliga sanningen kunde jag inte värja mig mot. Jag sänkte huvudet, log snett och knep igen min pussmun.

Hur som helst, jag blev som sagt kär, men det funkade sorgligt nog inte. Tyvärr av diverse praktiska skäl, vilket var (läs: är) en ny och smärtsam erfarenhet för mig. Ömsesidig kärlek som inte kan leva vidare.. ah, jag ska inte gå in på det, eftersom jag själv har förstått argumenten emot, och det är en punkt satt där. Punkt.

Så långt, inte längre så väl med andra ord..

Så jag gick genast vidare igen. Ja, genast och genast, men det gick nog inte så jättemånga minuter i alla fall.

Och nu har jag på ytterligare några veckor hunnit öppna fler dörrar än jag har nycklar till, eller egentlig befogenhet att hålla på glänt. Jag ställde in en date för att gå på en annan, och för att gå på den andra daten sa jag hejdå till en tredje, potentiell date. Jag var naturligtvis noga med att nämna möjligheten att man, trots att det inte är brukligt eller vidare just mot någon, så klart kan låta det ligga på is så länge. Eller hur jag nu formulerade det. Jag har med åren börjat tänka att jag inte ska formulera mig så mycket, men det brukar sluta med att jag formulerar mig ändå. I alla fall mer än nödvändigt.

Daten var trots ett ihärdigt och iskallt regn väldigt trevlig. Tjejen är nästan för bra för att vara sann. Väldigt söt och charmig, skärpt och med en fantastisk kombination av intellektuell och praktisk läggning. Vackra ögon, mer än båda fötterna på jorden, självkänsla och självsäkerhet. En busig, varm person med mycket humor och bland annat en musiksmak nästan som copy-paste på min egen. Nåja. Jag vill ju gärna känna någon form av kemisk reaktion eller omedelbar fysisk attraktion, och gör jag inte det så blir jag otålig. Och då vet jag inte om jag orkar invänta ytterligare ett (eller fler) rendez-vous för att den känslan ska infinna sig.

Varför är jag fortfarande så ivrig, efter drygt fyra decennier?

Och vad ska jag göra nu?

Egentligen har jag väl svaret på åtminstone den senare frågan. Släppa det där ett tag nu, göra andra saker, ge barnen hundra procent, träna, umgås med vänner, vad som helst utom att förälska mig, eller försöka att förälska mig.

Det medför emellertid det lilla dilemmat att jag inte kommer att få den bekräftlese som jag (tror att jag) behöver.

Jag funderar dock starkt på att lagra senaste veckornas överdos av uppmärksamhet och bekräftelse i ett skrin, låsa igen det en längre stund och istället satsa extra mycket energi på löpning, badminton och den nya passionen, plankan. 

Funderar alltså. Under tiden lyssnar jag på Edda "Z" Magnusson och dricker lite mer av min Côtes-du-Rhône.

Jag satt för många år sedan och skrev ett brev till en kär vän, när jag var tvungen att gå ner i tvättstugan. Besöket ledde sedan till följande fortsättning av brevet..

"... Jo, du vet min granne Marie, hon stod på alla fyra iförd latex och med en roller i sin hand målade hon golvet i mangelrummet med en plasmaröd färg. Väggarna var prydda med mörk sammet och på den väggfasta strykbrädan fanns en massa rökelse som spred en söt arom i den annars så fuktluktande källarlokalen. Belysningen var dämpad och från det inre rummets främre del kunde jag skönja en åttaarmad gjutjärnsstake, smyckad med långa, vita stearinljus. Tanten från B-uppgången, hon som ser ut som Donald Sutherland, stod med en lång sticka i handen, i full färd med att tända det sista av dem åtta stöpta.

Marie som var vänd mot dörren och mot mig, noterade inte min entré. Hon visslade lågt, men klart och tydligt på Idas sommarvisa. Och för att spä på det absurda i situationen, så flimrade bilder av Emil med blåbärssoppekastrullen på huvudet, förbi mitt visuella inre. Det slog mig att det kan ha varit en skål med ärtsoppa, och jag steg in.

När jag befann mig en knapp meter framför henne reagerade hon slutligen på min närvaro. Utan att upphöra med sina långsamma och metodiska drag med den mobila penseln, sneglade hon upp. Jag ryggade tillbaka och mitt förskräckta utrop fick Sutherlandtanten att haja till där inne. Från Maries kolsvart sminkade ögon sipprade det blod och hennes sneda leende kommer att ge mig rysningar och nattliga maror så länge jag lever. Instinktivt snurrade jag runt och tog ett raskt kliv mot dörren. Med vänster fot på tröskeln och halvvägs ute i friheten, kastade ett Stillahavslikt baksug mig tillbaka in i djävulens käftar. Jag slog emot den bakre väggen och föll mörbultad ned på det röda golvet. Till min förskräckelse upptäckte jag att det inte var en burk från färghandeln som hade förvandlat den kalla ytan och gjort den så varm.. Jag låg hjälplös och simmade i min grannes blod.

                      "Såååååååå", kraxade Donald, som nu stod intill den uppresta Marie. "Du våååågar dig hit igen alltså?"

Jag slöt mina ögon och tog åt en nacke öm som aldrig förr. Hennes kråkliknande läte höll mig kvar i Astrid Lindgrens värld och jag visste inte om vildvittrorna var verkliga, eller bara hallucinationer. Det infann sig ett plötsligt illamående och när min mage vände sig ut och in, så jublade de två häxorna ikapp med varandra.

Helt tom i magen tog jag mig upp på knä och insåg vikten av att för första gången i mitt liv be om nåd.

                      "Snälla ni, skona mig. Låt mig gå. Vad är det ni vill..?"

Rösten svek mig och jag hade aldrig tidigare upplevt en så överväldigande rädsla, när jag på svaga ben, snyftande och i hopp om medlidande drog mig in i hörnet av rummet. De stod nu tre fyra meter ifrån mig och jag kunde inte avgöra vad de tisslade och tasslade om, men deras otäckt hånfulla ansiktsuttryck sa mig att faran var långt ifrån över.

Mina bödlar backade ifrån varandra, gjorde en highfive, böjde lätt i knäna och gick ner på huk, taktfast slåendes på låren. Ur en i dunklet placerad högtalare strömmade på öronbedövande volym helt plötsligt Snaps Pump up the jam från åttiotalets dansgolv. Med överraskande synkroniserade rörelser visade de båda sen upp ett register av steg och kombinationer, som hade bländat vilken Broadwaykoreograf som helst.

Och istället för att bli ännu darrigare, så lättade det som sedan hände äntligen på min fasa.

Drypande av svett och till tonerna av You can leave your hat on från The Full Monty, fällde de två räporna nu plagg efter plagg till marken. Överöst med latex stod jag häpen och såg min mardröm sakta förvandlas till ett epos så patetiskt att jag saknade ord..

Backstage, efter showens avslut och med varsin sejdel Vargtass i näven, såg Marie och Sutherlandkärringen mig stint i ögonen, och utan några vidare utsvävningar från dessa horrorns matadorer så förstod jag, att nästa gång jag glömmer dammet i torktumlarfiltret, så kommer jag aldrig hem igen...

lunchpromenad
rått i luften
men vackert på marken
o sprakande i träden
vill hålla din hand

stannar vid ån
drömmer mig bort
undrar när jag är framme
om jag hoppar i
och simmar till dig

kan inte simma åt ditt håll
och strömmarna
för inte heller dig hit
avstånd
förbannade avstånd

vi kan leva i vår bubbla
den kan växa o blomma
men står väl skrivet i stjärnorna
det är kanske ingen tvekan
den kommer nog att brista

sammanflätade fingrar
naturen i parken brinner
på himlen delar de upp sig
de där molnen går i sär
o bildar miljoner små tårar

I några veckor försökte jag vaska

inte efter guld och inte champagne

Jag sparkade hårt, körde bil fort

sjöng i falsett och vaskade

Vaskade efter dy, grums och slagg

Jag letade, vaskade och siktade

stod på huk och körde huvet i sten

Ryggen var böjd och knäna ömmade

kroppen var trött och själen skör

Och i vaskpannan såg jag bara guld

Det jag hittade var inte slipat

det var inte silkeslent eller slätt

Det jag hittade kanske var strävt

det kanske var kantigt och lite stött

Men min sikt, den skimrade ändå av renaste guld  

Jag ska verkligen försöka tänka på att inte säga till människor att det löser sig, att det går över, att tiden läker alla sår.

Jag vet att det är sånt som man säger, men det är inte med säkerhet helt sant och det hjälper ju dessutom föga. Det känns lika dumt och onödigt som om man skulle säga; "ja, men tänk tillbaka en tid, då gjorde det inte ont, det är ju bara nu". Och så är det ju ingen som säger, eller hur..

Om man inte har något annat att säga än floskler om den ljusnande framtiden så kan man vara tyst. Tyst är inte farligt eller fel. Tyst är helt ofarligt och ibland det enda rätta.

"Kommunikation är A och O". Jo visst, men "tiga är guld", och vem tusan väljer ett par sketna vokaler före ädla metaller?

Dessutom är kommunikation minst 50% lyssna, kanske till och med så mycket som 66,6, med tanke på antal öron och munnar.

Nåja, jag kastar sannerligen ingen skugga över hjälpsamhet och goda avsikter som fenomen.

Jag har alltid ansett mig ha en nog stor skara av nära vänner, vänner och bekanta. Helt och hållet bedömt utifrån kvalitet framför kvantitet.

Däremot har jag sällan, eller kanske med lite rannsakan, aldrig riktigt förstått eller nyttjat vad det egentligen innebär och kan innebära med fina, omtänksamma vänner. 

Det gör jag nu. Och vad jag uppskattar det. Jag hittar inget bättre ord, så; herregud vad jag uppskattar det. Och förstår det. 

Och så klart nyttjar det. Just nu är det mesta (läs: allt) helt på mina villkor och jag hade inte alls suttit här och skrivit dessa rader nu, om det inte varit för dessa nära vänner, vänner och bekanta. 

Jag är inte till någon större glädje eller nytta för dessa livräddare i min närhet. Jag har ingenting att erbjuda just nu, jag orkar bara ta, har ingen lust att ge. Det är väl så det fungerar, antar jag.

Tidigare har vänner mestadels inneburit umgänge, glädje och skratt. Inget att klaga på med andra ord. Allt detta finns fortfarande med på den generösa menyn som lagts framför mig. Med fantastiska tillägg som omtänksamhet, värme och konkret omhändertagande.

Jag förstår ju att detta kan ha funnits med i utbudet redan tidigare, och att det bara är jag som inte har tagit för mig. Eller inbillat mig att jag inte har haft behov av det.

Nu har jag behov av det och jag är trots min sorg, smärta, frustration, bitterhet och butterhet väldigt medveten om, tacksam för och ödmjuk inför den gåvan som all värme och vänskap innebär för mig.

Jag kan till och med, i mina bästa stunder våga hoppas att jag längre fram ska kunna le även inombords, när någon säger att det löser sig, att det ordnar sig, att tiden läker alla sår.

Jag sliter för en stund mina fuktiga ögon från albumet i mobiltelefonen och blickar istället ut mot det massiva bomullstäcket på 8 000 meters höjd.

Lika iskall som drycken i min plastmugg, minst lika varm blir jag i hjärtat när jag tittar på bilderna av mina fantastiska barn. All irritation, ilska och frustration som jag emellanåt kan uppleva, känns så futtig i jämförelse med den gränslösa, villkorslösa kärlek som jag just nu bara vill överösa dem med.

Samtidigt pulserar mitt hjärta av smärta, en outhärdlig och ändlös smärta. Jag känner mig ensam och jag är rädd. Tårarna vill inte sluta falla och sorgen svider, bränner och skär i min själ. Det trycker över bröstet och jag får ingen luft, det känns tomt och ihåligt. Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit så trött och kraftlös.

Jag betraktar alla dessa böljande vita moln utanför mitt fönster, paradoxalt nog med känslan av att jag själv ligger ner, sargad och med ansiktet tryckt mot en rå och skrovlig mark.

Ingen har klivit på mig eller ens knuffat omkull mig, förutom verkligheten och livets gång. Men om jag ligger kvar kommer jag att bli överkörd eller kanske frysa ihjäl, så jag borde nog resa mig upp. Resa mig upp för att öppna upp luftvägarna och torka tårarna. Resa mig upp för att börja fylla vacuumet och håligheterna.

Jag har verkligen ingen aning, men jag tror att jag måste ta den oändliga kärleken till mina barn, växla upp den, använda den, och fylla tomrummet med den okuvliga viljan att se älsklingarna växa upp. Växa upp för att förbli de fina, fantastiska och vackra människor som de redan är. Jag behöver laga hålen med glädje, kärlek, väsentlighet och glimt i ögat . 

Inuti i mig är dock ingenting rationellt eller meningsfullt, tydligt eller självklart. Jag blundar och försöker föreställa mig hur jag stödjer mig på ena armbågen och strävar mot att komma upp på knä.

Ibland har jag stått upp några dagar i sträck, men i den här sorgliga föreställningen tar rädslan över och jag orkar inte riktigt upp, utan faller bryskt tillbaka.

Långsamt öppnar jag ögonen igen och min tomma blick fastnar på plastmuggen framför mig. Ett par smältande isbitar kämpar desperat för att behålla sin kristallklara struktur och form.

Jag studerar isbitarna och försöker intala mig själv att barnen på något sätt är min lera, mitt byggmaterial - och nu måste jag väldigt snart hitta verktyg och någon form av ritning. Jag kommer att behöva skärpa alla mina sinnen för att känna, höra och se hur det ska gå till. Tror jag.