lunchpromenad
rått i luften
men vackert på marken
o sprakande i träden
vill hålla din hand

stannar vid ån
drömmer mig bort
undrar när jag är framme
om jag hoppar i
och simmar till dig

kan inte simma åt ditt håll
och strömmarna
för inte heller dig hit
avstånd
förbannade avstånd

vi kan leva i vår bubbla
den kan växa o blomma
men står väl skrivet i stjärnorna
det är kanske ingen tvekan
den kommer nog att brista

sammanflätade fingrar
naturen i parken brinner
på himlen delar de upp sig
de där molnen går i sär
o bildar miljoner små tårar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fyra dryga decennier.. eller förlåt ordföljden och cynismen, jag menar så klart drygt fyra decennier. Två långa förhållanden varav det ena ett äktenskap, och däremellan ett längre till-och-från-förhållande, en dryg handfull kortare relationer, romans...

Jag satt för många år sedan och skrev ett brev till en kär vän, när jag var tvungen att gå ner i tvättstugan. Besöket ledde sedan till följande fortsättning av brevet..   "... Jo, du vet min granne Marie, hon stod på alla fyra iförd latex och med...

I några veckor försökte jag vaska inte efter guld och inte champagne Jag sparkade hårt, körde bil fort sjöng i falsett och vaskade Vaskade efter dy, grums och slagg   Jag letade, vaskade och siktade stod på huk och körde huvet i sten ...

Jag ska verkligen försöka tänka på att inte säga till människor att det löser sig, att det går över, att tiden läker alla sår. Jag vet att det är sånt som man säger, men det är inte med säkerhet helt sant och det hjälper ju dessutom föga. Det känns...

Jag sliter för en stund mina fuktiga ögon från albumet i mobiltelefonen och blickar istället ut mot det massiva bomullstäcket på 8 000 meters höjd. Lika iskall som drycken i min plastmugg, minst lika varm blir jag i hjärtat när jag tittar på bilder...