I några veckor försökte jag vaska

inte efter guld och inte champagne

Jag sparkade hårt, körde bil fort

sjöng i falsett och vaskade

Vaskade efter dy, grums och slagg

Jag letade, vaskade och siktade

stod på huk och körde huvet i sten

Ryggen var böjd och knäna ömmade

kroppen var trött och själen skör

Och i vaskpannan såg jag bara guld

Det jag hittade var inte slipat

det var inte silkeslent eller slätt

Det jag hittade kanske var strävt

det kanske var kantigt och lite stött

Men min sikt, den skimrade ändå av renaste guld  

Jag ska verkligen försöka tänka på att inte säga till människor att det löser sig, att det går över, att tiden läker alla sår.

Jag vet att det är sånt som man säger, men det är inte med säkerhet helt sant och det hjälper ju dessutom föga. Det känns lika dumt och onödigt som om man skulle säga; "ja, men tänk tillbaka en tid, då gjorde det inte ont, det är ju bara nu". Och så är det ju ingen som säger, eller hur..

Om man inte har något annat att säga än floskler om den ljusnande framtiden så kan man vara tyst. Tyst är inte farligt eller fel. Tyst är helt ofarligt och ibland det enda rätta.

"Kommunikation är A och O". Jo visst, men "tiga är guld", och vem tusan väljer ett par sketna vokaler före ädla metaller?

Dessutom är kommunikation minst 50% lyssna, kanske till och med så mycket som 66,6, med tanke på antal öron och munnar.

Nåja, jag kastar sannerligen ingen skugga över hjälpsamhet och goda avsikter som fenomen.

Jag har alltid ansett mig ha en nog stor skara av nära vänner, vänner och bekanta. Helt och hållet bedömt utifrån kvalitet framför kvantitet.

Däremot har jag sällan, eller kanske med lite rannsakan, aldrig riktigt förstått eller nyttjat vad det egentligen innebär och kan innebära med fina, omtänksamma vänner. 

Det gör jag nu. Och vad jag uppskattar det. Jag hittar inget bättre ord, så; herregud vad jag uppskattar det. Och förstår det. 

Och så klart nyttjar det. Just nu är det mesta (läs: allt) helt på mina villkor och jag hade inte alls suttit här och skrivit dessa rader nu, om det inte varit för dessa nära vänner, vänner och bekanta. 

Jag är inte till någon större glädje eller nytta för dessa livräddare i min närhet. Jag har ingenting att erbjuda just nu, jag orkar bara ta, har ingen lust att ge. Det är väl så det fungerar, antar jag.

Tidigare har vänner mestadels inneburit umgänge, glädje och skratt. Inget att klaga på med andra ord. Allt detta finns fortfarande med på den generösa menyn som lagts framför mig. Med fantastiska tillägg som omtänksamhet, värme och konkret omhändertagande.

Jag förstår ju att detta kan ha funnits med i utbudet redan tidigare, och att det bara är jag som inte har tagit för mig. Eller inbillat mig att jag inte har haft behov av det.

Nu har jag behov av det och jag är trots min sorg, smärta, frustration, bitterhet och butterhet väldigt medveten om, tacksam för och ödmjuk inför den gåvan som all värme och vänskap innebär för mig.

Jag kan till och med, i mina bästa stunder våga hoppas att jag längre fram ska kunna le även inombords, när någon säger att det löser sig, att det ordnar sig, att tiden läker alla sår.

Jag sliter för en stund mina fuktiga ögon från albumet i mobiltelefonen och blickar istället ut mot det massiva bomullstäcket på 8 000 meters höjd.

Lika iskall som drycken i min plastmugg, minst lika varm blir jag i hjärtat när jag tittar på bilderna av mina fantastiska barn. All irritation, ilska och frustration som jag emellanåt kan uppleva, känns så futtig i jämförelse med den gränslösa, villkorslösa kärlek som jag just nu bara vill överösa dem med.

Samtidigt pulserar mitt hjärta av smärta, en outhärdlig och ändlös smärta. Jag känner mig ensam och jag är rädd. Tårarna vill inte sluta falla och sorgen svider, bränner och skär i min själ. Det trycker över bröstet och jag får ingen luft, det känns tomt och ihåligt. Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit så trött och kraftlös.

Jag betraktar alla dessa böljande vita moln utanför mitt fönster, paradoxalt nog med känslan av att jag själv ligger ner, sargad och med ansiktet tryckt mot en rå och skrovlig mark.

Ingen har klivit på mig eller ens knuffat omkull mig, förutom verkligheten och livets gång. Men om jag ligger kvar kommer jag att bli överkörd eller kanske frysa ihjäl, så jag borde nog resa mig upp. Resa mig upp för att öppna upp luftvägarna och torka tårarna. Resa mig upp för att börja fylla vacuumet och håligheterna.

Jag har verkligen ingen aning, men jag tror att jag måste ta den oändliga kärleken till mina barn, växla upp den, använda den, och fylla tomrummet med den okuvliga viljan att se älsklingarna växa upp. Växa upp för att förbli de fina, fantastiska och vackra människor som de redan är. Jag behöver laga hålen med glädje, kärlek, väsentlighet och glimt i ögat . 

Inuti i mig är dock ingenting rationellt eller meningsfullt, tydligt eller självklart. Jag blundar och försöker föreställa mig hur jag stödjer mig på ena armbågen och strävar mot att komma upp på knä.

Ibland har jag stått upp några dagar i sträck, men i den här sorgliga föreställningen tar rädslan över och jag orkar inte riktigt upp, utan faller bryskt tillbaka.

Långsamt öppnar jag ögonen igen och min tomma blick fastnar på plastmuggen framför mig. Ett par smältande isbitar kämpar desperat för att behålla sin kristallklara struktur och form.

Jag studerar isbitarna och försöker intala mig själv att barnen på något sätt är min lera, mitt byggmaterial - och nu måste jag väldigt snart hitta verktyg och någon form av ritning. Jag kommer att behöva skärpa alla mina sinnen för att känna, höra och se hur det ska gå till. Tror jag.