Jag sliter för en stund mina fuktiga ögon från albumet i mobiltelefonen och blickar istället ut mot det massiva bomullstäcket på 8 000 meters höjd.

Lika iskall som drycken i min plastmugg, minst lika varm blir jag i hjärtat när jag tittar på bilderna av mina fantastiska barn. All irritation, ilska och frustration som jag emellanåt kan uppleva, känns så futtig i jämförelse med den gränslösa, villkorslösa kärlek som jag just nu bara vill överösa dem med.

Samtidigt pulserar mitt hjärta av smärta, en outhärdlig och ändlös smärta. Jag känner mig ensam och jag är rädd. Tårarna vill inte sluta falla och sorgen svider, bränner och skär i min själ. Det trycker över bröstet och jag får ingen luft, det känns tomt och ihåligt. Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit så trött och kraftlös.

Jag betraktar alla dessa böljande vita moln utanför mitt fönster, paradoxalt nog med känslan av att jag själv ligger ner, sargad och med ansiktet tryckt mot en rå och skrovlig mark.

Ingen har klivit på mig eller ens knuffat omkull mig, förutom verkligheten och livets gång. Men om jag ligger kvar kommer jag att bli överkörd eller kanske frysa ihjäl, så jag borde nog resa mig upp. Resa mig upp för att öppna upp luftvägarna och torka tårarna. Resa mig upp för att börja fylla vacuumet och håligheterna.

Jag har verkligen ingen aning, men jag tror att jag måste ta den oändliga kärleken till mina barn, växla upp den, använda den, och fylla tomrummet med den okuvliga viljan att se älsklingarna växa upp. Växa upp för att förbli de fina, fantastiska och vackra människor som de redan är. Jag behöver laga hålen med glädje, kärlek, väsentlighet och glimt i ögat . 

Inuti i mig är dock ingenting rationellt eller meningsfullt, tydligt eller självklart. Jag blundar och försöker föreställa mig hur jag stödjer mig på ena armbågen och strävar mot att komma upp på knä.

Ibland har jag stått upp några dagar i sträck, men i den här sorgliga föreställningen tar rädslan över och jag orkar inte riktigt upp, utan faller bryskt tillbaka.

Långsamt öppnar jag ögonen igen och min tomma blick fastnar på plastmuggen framför mig. Ett par smältande isbitar kämpar desperat för att behålla sin kristallklara struktur och form.

Jag studerar isbitarna och försöker intala mig själv att barnen på något sätt är min lera, mitt byggmaterial - och nu måste jag väldigt snart hitta verktyg och någon form av ritning. Jag kommer att behöva skärpa alla mina sinnen för att känna, höra och se hur det ska gå till. Tror jag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fyra dryga decennier.. eller förlåt ordföljden och cynismen, jag menar så klart drygt fyra decennier. Två långa förhållanden varav det ena ett äktenskap, och däremellan ett längre till-och-från-förhållande, en dryg handfull kortare relationer, romans...

Jag satt för många år sedan och skrev ett brev till en kär vän, när jag var tvungen att gå ner i tvättstugan. Besöket ledde sedan till följande fortsättning av brevet..   "... Jo, du vet min granne Marie, hon stod på alla fyra iförd latex och med...

lunchpromenad rått i luften men vackert på marken o sprakande i träden vill hålla din hand stannar vid ån drömmer mig bort undrar när jag är framme om jag hoppar i och simmar till dig kan inte simma åt ditt håll och strömmarna för in...

I några veckor försökte jag vaska inte efter guld och inte champagne Jag sparkade hårt, körde bil fort sjöng i falsett och vaskade Vaskade efter dy, grums och slagg   Jag letade, vaskade och siktade stod på huk och körde huvet i sten ...

Jag ska verkligen försöka tänka på att inte säga till människor att det löser sig, att det går över, att tiden läker alla sår. Jag vet att det är sånt som man säger, men det är inte med säkerhet helt sant och det hjälper ju dessutom föga. Det känns...