Jag satt för många år sedan och skrev ett brev till en kär vän, när jag var tvungen att gå ner i tvättstugan. Besöket ledde sedan till följande fortsättning av brevet..

"... Jo, du vet min granne Marie, hon stod på alla fyra iförd latex och med en roller i sin hand målade hon golvet i mangelrummet med en plasmaröd färg. Väggarna var prydda med mörk sammet och på den väggfasta strykbrädan fanns en massa rökelse som spred en söt arom i den annars så fuktluktande källarlokalen. Belysningen var dämpad och från det inre rummets främre del kunde jag skönja en åttaarmad gjutjärnsstake, smyckad med långa, vita stearinljus. Tanten från B-uppgången, hon som ser ut som Donald Sutherland, stod med en lång sticka i handen, i full färd med att tända det sista av dem åtta stöpta.

Marie som var vänd mot dörren och mot mig, noterade inte min entré. Hon visslade lågt, men klart och tydligt på Idas sommarvisa. Och för att spä på det absurda i situationen, så flimrade bilder av Emil med blåbärssoppekastrullen på huvudet, förbi mitt visuella inre. Det slog mig att det kan ha varit en skål med ärtsoppa, och jag steg in.

När jag befann mig en knapp meter framför henne reagerade hon slutligen på min närvaro. Utan att upphöra med sina långsamma och metodiska drag med den mobila penseln, sneglade hon upp. Jag ryggade tillbaka och mitt förskräckta utrop fick Sutherlandtanten att haja till där inne. Från Maries kolsvart sminkade ögon sipprade det blod och hennes sneda leende kommer att ge mig rysningar och nattliga maror så länge jag lever. Instinktivt snurrade jag runt och tog ett raskt kliv mot dörren. Med vänster fot på tröskeln och halvvägs ute i friheten, kastade ett Stillahavslikt baksug mig tillbaka in i djävulens käftar. Jag slog emot den bakre väggen och föll mörbultad ned på det röda golvet. Till min förskräckelse upptäckte jag att det inte var en burk från färghandeln som hade förvandlat den kalla ytan och gjort den så varm.. Jag låg hjälplös och simmade i min grannes blod.

                      "Såååååååå", kraxade Donald, som nu stod intill den uppresta Marie. "Du våååågar dig hit igen alltså?"

Jag slöt mina ögon och tog åt en nacke öm som aldrig förr. Hennes kråkliknande läte höll mig kvar i Astrid Lindgrens värld och jag visste inte om vildvittrorna var verkliga, eller bara hallucinationer. Det infann sig ett plötsligt illamående och när min mage vände sig ut och in, så jublade de två häxorna ikapp med varandra.

Helt tom i magen tog jag mig upp på knä och insåg vikten av att för första gången i mitt liv be om nåd.

                      "Snälla ni, skona mig. Låt mig gå. Vad är det ni vill..?"

Rösten svek mig och jag hade aldrig tidigare upplevt en så överväldigande rädsla, när jag på svaga ben, snyftande och i hopp om medlidande drog mig in i hörnet av rummet. De stod nu tre fyra meter ifrån mig och jag kunde inte avgöra vad de tisslade och tasslade om, men deras otäckt hånfulla ansiktsuttryck sa mig att faran var långt ifrån över.

Mina bödlar backade ifrån varandra, gjorde en highfive, böjde lätt i knäna och gick ner på huk, taktfast slåendes på låren. Ur en i dunklet placerad högtalare strömmade på öronbedövande volym helt plötsligt Snaps Pump up the jam från åttiotalets dansgolv. Med överraskande synkroniserade rörelser visade de båda sen upp ett register av steg och kombinationer, som hade bländat vilken Broadwaykoreograf som helst.

Och istället för att bli ännu darrigare, så lättade det som sedan hände äntligen på min fasa.

Drypande av svett och till tonerna av You can leave your hat on från The Full Monty, fällde de två räporna nu plagg efter plagg till marken. Överöst med latex stod jag häpen och såg min mardröm sakta förvandlas till ett epos så patetiskt att jag saknade ord..

Backstage, efter showens avslut och med varsin sejdel Vargtass i näven, såg Marie och Sutherlandkärringen mig stint i ögonen, och utan några vidare utsvävningar från dessa horrorns matadorer så förstod jag, att nästa gång jag glömmer dammet i torktumlarfiltret, så kommer jag aldrig hem igen...

lunchpromenad
rått i luften
men vackert på marken
o sprakande i träden
vill hålla din hand

stannar vid ån
drömmer mig bort
undrar när jag är framme
om jag hoppar i
och simmar till dig

kan inte simma åt ditt håll
och strömmarna
för inte heller dig hit
avstånd
förbannade avstånd

vi kan leva i vår bubbla
den kan växa o blomma
men står väl skrivet i stjärnorna
det är kanske ingen tvekan
den kommer nog att brista

sammanflätade fingrar
naturen i parken brinner
på himlen delar de upp sig
de där molnen går i sär
o bildar miljoner små tårar