Fyra dryga decennier.. eller förlåt ordföljden och cynismen, jag menar så klart drygt fyra decennier. Två långa förhållanden varav det ena ett äktenskap, och däremellan ett längre till-och-från-förhållande, en dryg handfull kortare relationer, romanser och roligheter, samt ett mindre potpurri av gott&blandat.

Skilsmässan har på pappret inte ens kommit halvvägs. De öppna såren efter separationen har med mindre än ett kvartals marginal läkt ihop.

Och vad har jag då ändå lyckats hinna med den senaste tiden?

Jodå minsann, jag har hunnit gå och bli kär igen! Yippie-ka-yey..

Fint som snus, och så långt allt väl..

Inför min syster jämförde jag mig själv med en gemensam bekant, som har gift om sig ungefär tvåhundrafemtiofyra gånger, varpå min syster kvickt och skarpsinnigt replikerade med att "ja, ni är ju killar". Bortsett från min fotbollskarriär, så brukar jag inte lämna många situationer mållös, men den där obestridliga sanningen kunde jag inte värja mig mot. Jag sänkte huvudet, log snett och knep igen min pussmun.

Hur som helst, jag blev som sagt kär, men det funkade sorgligt nog inte. Tyvärr av diverse praktiska skäl, vilket var (läs: är) en ny och smärtsam erfarenhet för mig. Ömsesidig kärlek som inte kan leva vidare.. ah, jag ska inte gå in på det, eftersom jag själv har förstått argumenten emot, och det är en punkt satt där. Punkt.

Så långt, inte längre så väl med andra ord..

Så jag gick genast vidare igen. Ja, genast och genast, men det gick nog inte så jättemånga minuter i alla fall.

Och nu har jag på ytterligare några veckor hunnit öppna fler dörrar än jag har nycklar till, eller egentlig befogenhet att hålla på glänt. Jag ställde in en date för att gå på en annan, och för att gå på den andra daten sa jag hejdå till en tredje, potentiell date. Jag var naturligtvis noga med att nämna möjligheten att man, trots att det inte är brukligt eller vidare just mot någon, så klart kan låta det ligga på is så länge. Eller hur jag nu formulerade det. Jag har med åren börjat tänka att jag inte ska formulera mig så mycket, men det brukar sluta med att jag formulerar mig ändå. I alla fall mer än nödvändigt.

Daten var trots ett ihärdigt och iskallt regn väldigt trevlig. Tjejen är nästan för bra för att vara sann. Väldigt söt och charmig, skärpt och med en fantastisk kombination av intellektuell och praktisk läggning. Vackra ögon, mer än båda fötterna på jorden, självkänsla och självsäkerhet. En busig, varm person med mycket humor och bland annat en musiksmak nästan som copy-paste på min egen. Nåja. Jag vill ju gärna känna någon form av kemisk reaktion eller omedelbar fysisk attraktion, och gör jag inte det så blir jag otålig. Och då vet jag inte om jag orkar invänta ytterligare ett (eller fler) rendez-vous för att den känslan ska infinna sig.

Varför är jag fortfarande så ivrig, efter drygt fyra decennier?

Och vad ska jag göra nu?

Egentligen har jag väl svaret på åtminstone den senare frågan. Släppa det där ett tag nu, göra andra saker, ge barnen hundra procent, träna, umgås med vänner, vad som helst utom att förälska mig, eller försöka att förälska mig.

Det medför emellertid det lilla dilemmat att jag inte kommer att få den bekräftlese som jag (tror att jag) behöver.

Jag funderar dock starkt på att lagra senaste veckornas överdos av uppmärksamhet och bekräftelse i ett skrin, låsa igen det en längre stund och istället satsa extra mycket energi på löpning, badminton och den nya passionen, plankan. 

Funderar alltså. Under tiden lyssnar jag på Edda "Z" Magnusson och dricker lite mer av min Côtes-du-Rhône.