Jag ska verkligen försöka tänka på att inte säga till människor att det löser sig, att det går över, att tiden läker alla sår.

Jag vet att det är sånt som man säger, men det är inte med säkerhet helt sant och det hjälper ju dessutom föga. Det känns lika dumt och onödigt som om man skulle säga; "ja, men tänk tillbaka en tid, då gjorde det inte ont, det är ju bara nu". Och så är det ju ingen som säger, eller hur..

Om man inte har något annat att säga än floskler om den ljusnande framtiden så kan man vara tyst. Tyst är inte farligt eller fel. Tyst är helt ofarligt och ibland det enda rätta.

"Kommunikation är A och O". Jo visst, men "tiga är guld", och vem tusan väljer ett par sketna vokaler före ädla metaller?

Dessutom är kommunikation minst 50% lyssna, kanske till och med så mycket som 66,6, med tanke på antal öron och munnar.

Nåja, jag kastar sannerligen ingen skugga över hjälpsamhet och goda avsikter som fenomen.

Jag har alltid ansett mig ha en nog stor skara av nära vänner, vänner och bekanta. Helt och hållet bedömt utifrån kvalitet framför kvantitet.

Däremot har jag sällan, eller kanske med lite rannsakan, aldrig riktigt förstått eller nyttjat vad det egentligen innebär och kan innebära med fina, omtänksamma vänner. 

Det gör jag nu. Och vad jag uppskattar det. Jag hittar inget bättre ord, så; herregud vad jag uppskattar det. Och förstår det. 

Och så klart nyttjar det. Just nu är det mesta (läs: allt) helt på mina villkor och jag hade inte alls suttit här och skrivit dessa rader nu, om det inte varit för dessa nära vänner, vänner och bekanta. 

Jag är inte till någon större glädje eller nytta för dessa livräddare i min närhet. Jag har ingenting att erbjuda just nu, jag orkar bara ta, har ingen lust att ge. Det är väl så det fungerar, antar jag.

Tidigare har vänner mestadels inneburit umgänge, glädje och skratt. Inget att klaga på med andra ord. Allt detta finns fortfarande med på den generösa menyn som lagts framför mig. Med fantastiska tillägg som omtänksamhet, värme och konkret omhändertagande.

Jag förstår ju att detta kan ha funnits med i utbudet redan tidigare, och att det bara är jag som inte har tagit för mig. Eller inbillat mig att jag inte har haft behov av det.

Nu har jag behov av det och jag är trots min sorg, smärta, frustration, bitterhet och butterhet väldigt medveten om, tacksam för och ödmjuk inför den gåvan som all värme och vänskap innebär för mig.

Jag kan till och med, i mina bästa stunder våga hoppas att jag längre fram ska kunna le även inombords, när någon säger att det löser sig, att det ordnar sig, att tiden läker alla sår.

 

Yvonne

10 augusti 2013 19:14

Modigt av dig att skriva så öppet och dela med dig.

Johan

10 augusti 2013 21:32

Jag har funderat på det där.
Skrivandet vet jag är ren terapi.
Medan meningen med delandet är något jag har chansat på ska dyka upp i efterhand..

 

Tobas

10 augusti 2013 22:31

Har inte besökt din blogg förut. Men damn compadre vad bra skrivet. Abrazos.

Johan

14 augusti 2013 22:03

Tack räkan!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fyra dryga decennier.. eller förlåt ordföljden och cynismen, jag menar så klart drygt fyra decennier. Två långa förhållanden varav det ena ett äktenskap, och däremellan ett längre till-och-från-förhållande, en dryg handfull kortare relationer, romans...

Jag satt för många år sedan och skrev ett brev till en kär vän, när jag var tvungen att gå ner i tvättstugan. Besöket ledde sedan till följande fortsättning av brevet..   "... Jo, du vet min granne Marie, hon stod på alla fyra iförd latex och med...

lunchpromenad rått i luften men vackert på marken o sprakande i träden vill hålla din hand stannar vid ån drömmer mig bort undrar när jag är framme om jag hoppar i och simmar till dig kan inte simma åt ditt håll och strömmarna för in...

I några veckor försökte jag vaska inte efter guld och inte champagne Jag sparkade hårt, körde bil fort sjöng i falsett och vaskade Vaskade efter dy, grums och slagg   Jag letade, vaskade och siktade stod på huk och körde huvet i sten ...

Jag sliter för en stund mina fuktiga ögon från albumet i mobiltelefonen och blickar istället ut mot det massiva bomullstäcket på 8 000 meters höjd. Lika iskall som drycken i min plastmugg, minst lika varm blir jag i hjärtat när jag tittar på bilder...